På hostelet träffade jag britter, aussies argentinare m.m.m.... Det va ovant att prata engelska igen, och det va knappt så jag förstod de engelska accenterna ibland. En jäkla blandning blev det. Jag träffade en norsk tjej så jag fick till och med prata lite svenska, men det va faktiskt mest obekvämt. Kul men jättesvårt! Hon va från Sandefjord och jobbade på färjan mellan Strömstad och Sandefjord. Världen är så liten ibland =)

Första dagen själv tänkte jag se en cenote. Jag kollade upp var det fanns någon nära och bestämde mig för att promenera dit. Det såg inte så långt ut. Problemet är när solen kommer en bit upp på himlen och det närmar sig lunch så blir det riktigt varmt i Mexico och man ska liksom inte promenera på en landsväg utan nån skugga i närheten. Men det va lite längre än jag trodde, så klockan hann ju rinna iväg. Jag hade min cowboy-hatt och vatten så det va lugnt men väldigt svettigt. Efter ett tag kom jag fram iallafall. En cenote är en underjordisk grotta med sötvatten. Det lever fiskar, typ malar, där i och i vissa finns det stalaktiter. Ibland är de också starten på stora underjordiska grottsystem där man kan dyka, men det är rätt svårt och verkar himla mörkt!

Här är en bild uppifrån kanten på cenoten. Linsskyddet på min kamera har bara öppnat sig lite så de svarta kanterna är kamera och inget annat... det är mörkare när inte solen lyser rakt ner, och det va svalt och skönt.

Här är jag när jag badar i en annan cenote som Valentin och jag besökte utanför Valladolid. Den låg helt under vatten och var lite läskig och bada i, men av någon anledning gör man lite konstiga saker när man är ute och reser...

Ett annat är exempel på det var när jag skulle hem, då hade jag bestämt mig för att ta en taxi. Men inte kom det någon taxi! Däremot en vänlig mexikan som erbjöd mig skjuts. Jag frågade om han hade några vapen, och rätt så förvånad svarade han nej och då hoppade jag in. Vi pratade på vägen till Tulum och sen släppte han av mig i centrum. Vi stannade till och med någonstans för att han skulle göra nåt ärende... Inga konstigheter, men något jag knappt skulle våga göra i Sverige...

...på egen hand. Och du ska få se att jag kan ro iland! Jag har gått din väg, steg för steg. Men du ska få se att nu går jag min väg...

Dock inte så långt. Jag lämnade hyddorna på stranden för att ta in på ett hostel i Tulum centrum. Avskedet av killarna var känslosamt! De steg upp på bussen som skulle ta dem till flygplatsen i Cancún, förutom Valentin som skulle åka buss hela vägen hem till San Luis Potosi! Det tar över ett dygn... Men bussarna är som bekant väldigt bekväma i Mexico, åtminstone i första klass. Det är faktiskt en sak som jag saknar rätt mycket, det otroliga bussnätet och lyxbussarna. Inga isfyllda rälsväxlar där inte... Vi sa iallafall att vi "ses i Europa" ungefär som att det är jätteenkelt och jättenära bara vi var på andra sidan Atlanten. Så är det ju inte, men jag började förstå hur andra delar av världen ser på oss. Europa är så litet ändå. Jag grät och vinkade och lyfte upp min ryggsäck och vände näsan mot nya äventyr, på egna ben, på egen hand.

Efter Rio Lagartos var det dags att möta upp killarna i Tulum. Back in paradise...



Lika vackert som alltid




Lycka är att sitta bredvid sin flagga så långt ifrån allt den står för! (då tänker jag mest regn, och inte OS-guld som vi tog och Mexico inte ens tävlade om)

Valentin bredvid Frankrikes flagga

Tostadas med räkor och avokadoröra... love!







Coola indianhövdingen Julia


Valentin med en palm på huvudet

För er som inte var med förra gången så bodde vi såhär. Samma ställe som med mamma och pappa. Fast denna gången stannade jag bara två nätter, sedan var det dags att säga hej då till killarna och fortsätta på egen hand. Såhär tuff kände jag mig då...

Jag har en känsla av att jag har gjort det här förut. Men antagligen spelar det ingen roll, om inte jag minns minns nog inte ni om någon ens läser. Men jag skriver inte det här för någon annan än mig själv, så jag skriver det igen eller för första gången. Who´s counting.



Rio Lagartos är en liten sömnig fiskeby längst ut på halvön Yucatan, högst upp på bilden. Vi kom dit en varm förmiddag i juni med en andraklassbuss utan luftkonditionering och tonade fönsterrutor. På vägen från Valladolid hade vi stannat i en annan stad och bytt buss, suttit och väntat, ätit kakor till frukost. Ständigt detta sockerintag, och det är ju som bekant inte det man svettas ut sedan. Direkt när vi steg av bussen möttes vi av lokala guider som ville hjälpa oss att hitta hotell och sälja utflykter. Jag är ju så jäkla misstänksam när det kommer till sånt, men jag följde väl efter Valentin. Vi kom till ett hotell som verkade bra men visade sig vara helvetet på jorden. Mer om det senare. Vi var där mest för att se vilda flamingos, så för att missa det regelbundna eftermiddagsovädret så åkte vi ut på en utflykt ganska snart.

Samma man som mötte oss vid bussen, väldigt vänlig... på gränsen till obehagligt. 

Río Lagartos ligger vid ett floddelta med mangroveträsk. Där finns även krokodiler ibland...

Massa flamingos!

Spegelblankt...



Det va tyvärr inte så soligt när vi väl kom nära så färgerna kommer inte riktigt fram.




När vi hade åkt ett tag med båten bland alla flamingos kom vi fram till ett ställe där Maya-indianerna brukade hämta lera och smörja in sig med för att få len hud. Idag är där även ett salttag, för att vattnet är så otroligt salt.

No hands!! Här har vi hoppat i saltkanalen och flyter hur lätt som helst. Det är alltså kanske en meter djupt så vi flyter verkligen trots att det kanske ser ut som om vi ligger på bottnen eller nåt. Det var en märklig känsla, lite som att ligga på en badmadrass med för lite luft i.

Valentin blir insmord i lera av den vänlige mannen...

Och här blir jag det... nästa bild har jag sett så många gånger nu att jag är van men... varning för tjock-chock!

De vita smurfarna...

Härifrån kommer leran som nu hämtas och säljs dyrt på span... (jag övervägde att återvända och ta med en burk) och den funkade! underbart! dock inte i håret...
Sedan åkte vi tillbaka sådär leriga och sköljde av oss innan vi kom in i den lilla hamnen. Efter eftermiddagsovädret gick vi en promenad och hittade det här lilla huset:

Fint!

Valentin



Det var så fridfullt, otroligt lugnt och vackert...









Det var en märklig liten stad. Vi hittade en restaurang. Jag har för mig att fisken var god, men jag minns definitivt att de inte hade glass (som de gjorde reklam för). Vi gillade den, tills vi skulle försöka sova...

Det där hotellet som vi egentligen tyckte va lite dyrt men som guiden sa var bra och det låg ju så väldigt nära vattnet. Det visade sig vara väldigt... centralt och alla människor hängde utanför det (även om jag inte vet vad centralt innebar då det egentligen inte fanns någonting där). Det visade sig också ha ett disco på nedervåningen. Ett extremt högljutt sådant som spelade musik så att våra sängar hoppade till kl 4. Då gick jag ner och skrek åt dem på spanska att vi betalade för att sova där och att det var onödigt att spela så högt när typ ändå ingen dansade. Gissa om jag var stolt när de faktiskt slutade... (och nu är jag helt säker på att jag har berättat det här förut)

Anyway... stan var liten och mysig och vi fick se flamingos, en fotbollsmatch och vacker utsikt. Och jag minns nu varför jag inte har skrivit innan. Jag hade inte alla bilderna, och vissa här är ju ovärderliga...