Jag har en känsla av att jag har gjort det här förut. Men antagligen spelar det ingen roll, om inte jag minns minns nog inte ni om någon ens läser. Men jag skriver inte det här för någon annan än mig själv, så jag skriver det igen eller för första gången. Who´s counting.



Rio Lagartos är en liten sömnig fiskeby längst ut på halvön Yucatan, högst upp på bilden. Vi kom dit en varm förmiddag i juni med en andraklassbuss utan luftkonditionering och tonade fönsterrutor. På vägen från Valladolid hade vi stannat i en annan stad och bytt buss, suttit och väntat, ätit kakor till frukost. Ständigt detta sockerintag, och det är ju som bekant inte det man svettas ut sedan. Direkt när vi steg av bussen möttes vi av lokala guider som ville hjälpa oss att hitta hotell och sälja utflykter. Jag är ju så jäkla misstänksam när det kommer till sånt, men jag följde väl efter Valentin. Vi kom till ett hotell som verkade bra men visade sig vara helvetet på jorden. Mer om det senare. Vi var där mest för att se vilda flamingos, så för att missa det regelbundna eftermiddagsovädret så åkte vi ut på en utflykt ganska snart.

Samma man som mötte oss vid bussen, väldigt vänlig... på gränsen till obehagligt. 

Río Lagartos ligger vid ett floddelta med mangroveträsk. Där finns även krokodiler ibland...

Massa flamingos!

Spegelblankt...



Det va tyvärr inte så soligt när vi väl kom nära så färgerna kommer inte riktigt fram.




När vi hade åkt ett tag med båten bland alla flamingos kom vi fram till ett ställe där Maya-indianerna brukade hämta lera och smörja in sig med för att få len hud. Idag är där även ett salttag, för att vattnet är så otroligt salt.

No hands!! Här har vi hoppat i saltkanalen och flyter hur lätt som helst. Det är alltså kanske en meter djupt så vi flyter verkligen trots att det kanske ser ut som om vi ligger på bottnen eller nåt. Det var en märklig känsla, lite som att ligga på en badmadrass med för lite luft i.

Valentin blir insmord i lera av den vänlige mannen...

Och här blir jag det... nästa bild har jag sett så många gånger nu att jag är van men... varning för tjock-chock!

De vita smurfarna...

Härifrån kommer leran som nu hämtas och säljs dyrt på span... (jag övervägde att återvända och ta med en burk) och den funkade! underbart! dock inte i håret...
Sedan åkte vi tillbaka sådär leriga och sköljde av oss innan vi kom in i den lilla hamnen. Efter eftermiddagsovädret gick vi en promenad och hittade det här lilla huset:

Fint!

Valentin



Det var så fridfullt, otroligt lugnt och vackert...









Det var en märklig liten stad. Vi hittade en restaurang. Jag har för mig att fisken var god, men jag minns definitivt att de inte hade glass (som de gjorde reklam för). Vi gillade den, tills vi skulle försöka sova...

Det där hotellet som vi egentligen tyckte va lite dyrt men som guiden sa var bra och det låg ju så väldigt nära vattnet. Det visade sig vara väldigt... centralt och alla människor hängde utanför det (även om jag inte vet vad centralt innebar då det egentligen inte fanns någonting där). Det visade sig också ha ett disco på nedervåningen. Ett extremt högljutt sådant som spelade musik så att våra sängar hoppade till kl 4. Då gick jag ner och skrek åt dem på spanska att vi betalade för att sova där och att det var onödigt att spela så högt när typ ändå ingen dansade. Gissa om jag var stolt när de faktiskt slutade... (och nu är jag helt säker på att jag har berättat det här förut)

Anyway... stan var liten och mysig och vi fick se flamingos, en fotbollsmatch och vacker utsikt. Och jag minns nu varför jag inte har skrivit innan. Jag hade inte alla bilderna, och vissa här är ju ovärderliga...