Idag bär det av ner till Varberg igen. Denna gången får dock boken i Internationellt företagande följa med och därmed spelar det ingen riktig roll var jag befinner mig.... Med några gamla Veckans affärer också (har ett halvår att ta igen!) så klarar jag både regn och rusk. Lite sol hoppas jag dock på så att jag får gjort nåt i trädgården och så att inte Bondens dag regnar bort. Det är nämligen vad vi ska göra imorgon, gå på Bondens dag och så blir det allsång på kvällen. Är både rädd och förtjust över risken med att komma hem med en kanin.
Planen var att gå på NK-rea idag. Fast blir nog Botaniska iallafall, kändes smidigare, billigare och liksom... mer angeläget.
På fredag blir det PS-musikalen med halva släkten. Sedan kanske jag åker hem på lördag, åtminstone om det verkar hända nåt kul runt gbg. Blir det roligare i Varberg stannar jag väl där. Så kom gärna med förslag! =)

...och en bra påminnelse: Uppdatera bloggen!

Sedan jag kom hem har jag spenderat mycket tid hos mormor i Hunnestad. Det har varit en tid av eftertanke och pratstunder, av trädgårdsskötsel och nybakat bröd. Om att se det goda i livet, just när det verkar svårt. Om att se framåt, med återhållsamhet. Blott en dag, ett ögonblick i sänder.

Mormor vid Trönningenäs nyrenoverade kvarn
Men saknaden har trots allt präglats av befrielse och tacksamhet, och därför är detta inlägg bara sorgset men inte negativt. För även om vi inte vet vad som händer efter döden, dyker det med jämna mellanrum upp saker i livet som får mig att förstå att människor tror på Gud. Vattenfallet Tamul var ett sådant.

Kan verka ytligt i sammanhanget, men få saker får oss att se på världen så ödmjukt som ett stycke mäktig natur.

Ett annat var att igår höra Tommy Körberg ta ton på en mysig restaurang vid havet. Att komma hem och finna en nystruken kjol i sitt rum (dock med katt på, men var för sig är de små under). När man borde klippa gräset men regnet öser ner. Det får mig inte att tro själv, men att förstå. För att inte tala om vänner som vill plocka blåbär i samma regn!

Baja California igen... Usch vad längesen det känns! Och är...
Vi tog iallafall tåget från Los Mochis (ungefär där vi gick av färjan) till en by uppe i bergen, Creel. Tåget går emellan Stilla havs-kusten till en större stad ute i öknen i norra Mexico, Chihuahua. Men som sagt så hoppade vi av ungefär halvvägs i Creel.









Mycket vacker natur på vägen...



...och ingenjörskonst

Indianskor och deras barn försökte sälja saker på vägen... sådana här kläder har kvinnorna och flickorna på sig hela tiden, är det inte underbart =)

Grotta med indianer...

Indianby





Utsiktsplats

Försöker sätta upp tältet

Det gick sådär. Var ett mycket ofullständigt och skevt tält som kom på plats, men det hade gått utmärkt att sova i. Om det inte var för att det sjukt kallt på natten!! Creel ligger många meter över havet, ute i öknen, och när solen går ner glömmer man att den någonsin varit där...

Åt en mycket god och varm middag, med Pacifico till såklart, för att ladda lite värme innan natten. Mycket gott med mat som serveras i en riktig stekpanna.

Hur hamnade en svensk skogssjö i Mexico? Vi hade tänkt åka dit och tälta, men det blev istället bara en tältnatt till, vid några underbara varma källor:

Det var dock långt att gå, och mycket att bära!

Men såå värt det...

De hade byggt pooler för att samla upp vattnet som rann längs berget, så både vattnet och värmen var helt naturliga. Ca 35 grader i vattnet =)



Sjysst utsikt från "poolen"!

Mys mys!!
Sedan blev det buss till Chihuahua... Ciao!