...och en bra påminnelse: Uppdatera bloggen!

Sedan jag kom hem har jag spenderat mycket tid hos mormor i Hunnestad. Det har varit en tid av eftertanke och pratstunder, av trädgårdsskötsel och nybakat bröd. Om att se det goda i livet, just när det verkar svårt. Om att se framåt, med återhållsamhet. Blott en dag, ett ögonblick i sänder.

Mormor vid Trönningenäs nyrenoverade kvarn
Men saknaden har trots allt präglats av befrielse och tacksamhet, och därför är detta inlägg bara sorgset men inte negativt. För även om vi inte vet vad som händer efter döden, dyker det med jämna mellanrum upp saker i livet som får mig att förstå att människor tror på Gud. Vattenfallet Tamul var ett sådant.

Kan verka ytligt i sammanhanget, men få saker får oss att se på världen så ödmjukt som ett stycke mäktig natur.

Ett annat var att igår höra Tommy Körberg ta ton på en mysig restaurang vid havet. Att komma hem och finna en nystruken kjol i sitt rum (dock med katt på, men var för sig är de små under). När man borde klippa gräset men regnet öser ner. Det får mig inte att tro själv, men att förstå. För att inte tala om vänner som vill plocka blåbär i samma regn!