Från Cancún tog vi oss till en stad som heter Valladolid och ligger mittmellan Merida och Cancún i norra Yucatán. Vi kom fram sent på kvällen och letade efter hotell. Det var helt öde, bara några hundar sprang omkring. Ett genomgående tema var att leta efter ställen vi hade läst om i guiden. För i den franska guideboken läste vi båda två, även om bara Valentin förstod. Och därmed var den lite viktigare för honom, och ja fick finna mig i att inte bara gå till något hotell, utan att hitta DET hotellet. Vi hittade tillslut någonstans att sova, jag tror att det blev något vi gick förbi på gatan och jag tvingade in Valentin i.
Tidigt morgonen därpå tog vi bussen till Chichen Itza. Det är en stor lämning från Mayaindianerna som är rätt så känd.

Det var en äckligt varm dag. Vi hade blivit varnade om hur mycket folk det skulle vara, så därför försökte vi komma iväg tidigt. Men vi somnade på bussen och åkte 5 km för långt... Det var iaf nästan inga andra där, allt i influensaRYKTETs spår.

Bollplan. Kaptenen i antingen det vinnande eller förlorande laget (härom tvistar de lärde) blev offrad till gudarna. Men det var en stor ära det, så ingen skada skedd...

Valentin kände ett behov efter större hatt och köpte en billigt av en desperat försäljare...

Vackert

Intressant, men mindre trevligt. På denna platån la de sina döda fiender för att avskräcka andra. Döskallar i långa rader...

Eftersom det inte var så mycket folk där så flöt allting på väldigt smidigt och vi var tillbaka i Valladolid vid lunchtid och hann se den staden också. Stoltheten är några cenotes, som kommer i nästa inlägg...