Jag var beredd på att förändras. På att få andra perspektiv, att bli rastlös och förvirrad. Att lida av en resa fylld av längtan till något som aldrig kommer tillbaka. Fylld av en saknad av all kärlek jag fått, tom av allt jag har givit. De sista dagarna fasade jag för detta. Men det gick bra. Alla gav sig av, vi höll ut in i det sista. Det fanns inte längre så mycket kvar att slitas ifrån. Och med sol och hopp och fina vänner omkring mig gick hemresan som en dans. Genom Münchens turkiska kvarter innan en match där de slog alla med häpnad, genom Tysklands ängar och dåliga engelskakunskaper och konduktörens motstånd mot socialitet, firade vi vår midsommar.