Läste en krönika av en Graaf-syster för ett tag sedan. Om att en i varje förälskat par blir till en sommarkatt. Utslängd och övergiven när tältet ska packas ihop, charterplanet lyfter, sommarstugan lämnas för i år. Och inte är det mycket man förfasas över som detta fenomen. Förkastligt beteende, hur kan man? Men så står man ändå där, semestern går mot sitt slut, och man försöker hålla kvar de sista stunderna så länge man kan. Har så mycket förhoppningar, klart vi ska ses, vi kan ju iaf byta nummer. Man ser tillbaks, längtar, saknar, glömmer. Och rätt vad det är, blir dagarna längre igen, och det är dags att hitta en ny. För man vet ju, här hittar man ingen kärlek.