Har inte tänkt på dig på länge. Har förträngt mitt dåliga samvete och tänkt att ingen ändå bryr sig. Och det är säkert sant. Men jag gick in här, läste mitt förra inlägg och förundrades. Älskade det. Vilka ord. Blev inspirerad och sitter ju faktiskt och trummar ner några nya nu.

Så många fraser dök upp under den veckan. Meningar jag ville föreviga här i bloggen. Men jag hade, min vana otrogen, inget anteckningsblock med mig och allt gick förlorat. In i dimman, som man brukar säga. Där älvorna dansar...

Dock var öldimman förvånande hänsynsfull. Jag kunde på hemvägen konstatera att ingen hade mått dåligt under veckan på grund av alkohol. Visst, morgonen i öltältet med Ralf Edström som viskade, Lasse Granquist som kom med alldeles för avancerade skämt, och stora lass av köttbullar och brunsås höll på att knäcka oss. Men jag stod ändå ut rätt länge och det var den värsta morgonen. Men samtidigt morgonen efter kanske en av de bästa kvällarna i mitt liv. Hemskt att säga kanske. Men att håna sin hesa hals med allsång med Dogge Dogelito, att sjunga Zlatan med en, säg femårig, flicka på scenen, att dansa med alla galna, blågula killar och dricka öl och andras drinkar tills natten försvann, att sitta i en ring utanför tälten och njuta av blandningen av kall alpluft och mjuka kyssar, att krypa in i ett tält som är varmt och faktiskt få sova några timmar. Tills solens strålar steker på tältet så man rusar ut och börjar om igen. Då är det värt det. Då är det värt varje sekund av skakiga ben och yoghurt som stannar i halsen. När man den värsta morgonen fortfarande orkar släpa sig upp till öltältet vid 10-tiden för att höra uppladdningen inför kvällens match, Sverige-Ryssland, med några av Sveriges främsta fotbollskommentatorer, ja, då har man det bra.