Detta var svårare än jag trodde. Tänkte så många saker jag skulle skriva i bloggen när jag svischade ner för backen. För att inte tala om alla tankar som kom till mig i mörkret när det var dags att sova. Alla känslor som bubblade och slet i mig har jag lyckats lägga ett lock över. När Sverige mötte mig fanns de fortfarande där, jag flög och drunknade om vartannat. Men i Borås lyckades inte det mesiga soldiset hålla mig varm längre och jag gick tillbaka till att vara lagom. Lite lagom glad, lagom duktig och alldeles lagom ledsen. Men när jag sökte efter Val d'Isere på facebook för att kanske få upp någon grupp för oss freaks, och fick upp 329 stycken, varav en hette "I used to call Val d'Isere home" smälte jag lite igen.

Att behöva rycka upp sig för att man har en jävla sammanfattning i Organisationslära att läsa kan ju knäcka vem som helst. Kanske gör jag en lista över det vackra i livet någon gång. Jag har den inom mig. Men jag bär på så många listor i mitt inre.

Vi skojade om att jag hade glömt min hjärna i Frankrike och måste åka tillbaka dit innan jag kunde börja plugga. Som fortsättning på ett internt skämt om en mobil på ett hotellrum som bara jag förstod. Det finns helt enkelt inte så många tvättbjörnar i världen som man kanske kan tro.