En stad jag knappt minns namnet på eller om jag har berättat om den förut. Men jag minns de öde gatorna. Jag minns fruktsalladen i panik inför att hinna med frukost innan Chichén Itzá. Jag minns hur vi satt i en evighet på en restaurang och väntade på växel på notan medan servitrisen sprang runt till alla andra restauranger på gatan i den eviga jakten på kontanter. Jag minns pastan på den lilla italienska restaurangen med de levande ljusen och det piskande regnet och åskan utanför fönstren. Jag minns den skrikande tv:n som va på dygnet runt. Jag minns det gröna vattnet och de svarta fiskarna och den dyra taxin och frustrationen och bråken. Och jag minns det fina med att vara sams på ett främmande språk utan att egentligen behöva säga någonting.



  
Jag gillar deras skyltar! Cenote, souvenirer (tror jag?) och teaterscen.


Grönt sötvatten och svarta fiskar i en cenote

Cenote


Varför finns det så få synonymer för natur, när jag vill hylla den i varje mening?

Nästa destination: Rio Lagartos. Missa det inte! (Om det nånsin kommer)