Html-knapprande eller SVT play?
Cenote
Första dagen själv tänkte jag se en cenote. Jag kollade upp var det fanns någon nära och bestämde mig för att promenera dit. Det såg inte så långt ut. Problemet är när solen kommer en bit upp på himlen och det närmar sig lunch så blir det riktigt varmt i Mexico och man ska liksom inte promenera på en landsväg utan nån skugga i närheten. Men det va lite längre än jag trodde, så klockan hann ju rinna iväg. Jag hade min cowboy-hatt och vatten så det va lugnt men väldigt svettigt. Efter ett tag kom jag fram iallafall. En cenote är en underjordisk grotta med sötvatten. Det lever fiskar, typ malar, där i och i vissa finns det stalaktiter. Ibland är de också starten på stora underjordiska grottsystem där man kan dyka, men det är rätt svårt och verkar himla mörkt!
Här är en bild uppifrån kanten på cenoten. Linsskyddet på min kamera har bara öppnat sig lite så de svarta kanterna är kamera och inget annat... det är mörkare när inte solen lyser rakt ner, och det va svalt och skönt.
Här är jag när jag badar i en annan cenote som Valentin och jag besökte utanför Valladolid. Den låg helt under vatten och var lite läskig och bada i, men av någon anledning gör man lite konstiga saker när man är ute och reser...
Ett annat är exempel på det var när jag skulle hem, då hade jag bestämt mig för att ta en taxi. Men inte kom det någon taxi! Däremot en vänlig mexikan som erbjöd mig skjuts. Jag frågade om han hade några vapen, och rätt så förvånad svarade han nej och då hoppade jag in. Vi pratade på vägen till Tulum och sen släppte han av mig i centrum. Vi stannade till och med någonstans för att han skulle göra nåt ärende... Inga konstigheter, men något jag knappt skulle våga göra i Sverige...
På egna ben...
Dock inte så långt. Jag lämnade hyddorna på stranden för att ta in på ett hostel i Tulum centrum. Avskedet av killarna var känslosamt! De steg upp på bussen som skulle ta dem till flygplatsen i Cancún, förutom Valentin som skulle åka buss hela vägen hem till San Luis Potosi! Det tar över ett dygn... Men bussarna är som bekant väldigt bekväma i Mexico, åtminstone i första klass. Det är faktiskt en sak som jag saknar rätt mycket, det otroliga bussnätet och lyxbussarna. Inga isfyllda rälsväxlar där inte... Vi sa iallafall att vi "ses i Europa" ungefär som att det är jätteenkelt och jättenära bara vi var på andra sidan Atlanten. Så är det ju inte, men jag började förstå hur andra delar av världen ser på oss. Europa är så litet ändå. Jag grät och vinkade och lyfte upp min ryggsäck och vände näsan mot nya äventyr, på egna ben, på egen hand.
Tulum
Lika vackert som alltid
Lycka är att sitta bredvid sin flagga så långt ifrån allt den står för! (då tänker jag mest regn, och inte OS-guld som vi tog och Mexico inte ens tävlade om)
Valentin bredvid Frankrikes flagga
Tostadas med räkor och avokadoröra... love!
Coola indianhövdingen Julia
Valentin med en palm på huvudet
För er som inte var med förra gången så bodde vi såhär. Samma ställe som med mamma och pappa. Fast denna gången stannade jag bara två nätter, sedan var det dags att säga hej då till killarna och fortsätta på egen hand. Såhär tuff kände jag mig då...
Rio Lagartos
Rio Lagartos är en liten sömnig fiskeby längst ut på halvön Yucatan, högst upp på bilden. Vi kom dit en varm förmiddag i juni med en andraklassbuss utan luftkonditionering och tonade fönsterrutor. På vägen från Valladolid hade vi stannat i en annan stad och bytt buss, suttit och väntat, ätit kakor till frukost. Ständigt detta sockerintag, och det är ju som bekant inte det man svettas ut sedan. Direkt när vi steg av bussen möttes vi av lokala guider som ville hjälpa oss att hitta hotell och sälja utflykter. Jag är ju så jäkla misstänksam när det kommer till sånt, men jag följde väl efter Valentin. Vi kom till ett hotell som verkade bra men visade sig vara helvetet på jorden. Mer om det senare. Vi var där mest för att se vilda flamingos, så för att missa det regelbundna eftermiddagsovädret så åkte vi ut på en utflykt ganska snart.
Samma man som mötte oss vid bussen, väldigt vänlig... på gränsen till obehagligt.
Río Lagartos ligger vid ett floddelta med mangroveträsk. Där finns även krokodiler ibland...
Massa flamingos!
Spegelblankt...
Det va tyvärr inte så soligt när vi väl kom nära så färgerna kommer inte riktigt fram.
När vi hade åkt ett tag med båten bland alla flamingos kom vi fram till ett ställe där Maya-indianerna brukade hämta lera och smörja in sig med för att få len hud. Idag är där även ett salttag, för att vattnet är så otroligt salt.
No hands!! Här har vi hoppat i saltkanalen och flyter hur lätt som helst. Det är alltså kanske en meter djupt så vi flyter verkligen trots att det kanske ser ut som om vi ligger på bottnen eller nåt. Det var en märklig känsla, lite som att ligga på en badmadrass med för lite luft i.
Valentin blir insmord i lera av den vänlige mannen...
Och här blir jag det... nästa bild har jag sett så många gånger nu att jag är van men... varning för tjock-chock!
De vita smurfarna...
Härifrån kommer leran som nu hämtas och säljs dyrt på span... (jag övervägde att återvända och ta med en burk) och den funkade! underbart! dock inte i håret...
Sedan åkte vi tillbaka sådär leriga och sköljde av oss innan vi kom in i den lilla hamnen. Efter eftermiddagsovädret gick vi en promenad och hittade det här lilla huset:
Fint!
Valentin
Det var så fridfullt, otroligt lugnt och vackert...
Det var en märklig liten stad. Vi hittade en restaurang. Jag har för mig att fisken var god, men jag minns definitivt att de inte hade glass (som de gjorde reklam för). Vi gillade den, tills vi skulle försöka sova...
Det där hotellet som vi egentligen tyckte va lite dyrt men som guiden sa var bra och det låg ju så väldigt nära vattnet. Det visade sig vara väldigt... centralt och alla människor hängde utanför det (även om jag inte vet vad centralt innebar då det egentligen inte fanns någonting där). Det visade sig också ha ett disco på nedervåningen. Ett extremt högljutt sådant som spelade musik så att våra sängar hoppade till kl 4. Då gick jag ner och skrek åt dem på spanska att vi betalade för att sova där och att det var onödigt att spela så högt när typ ändå ingen dansade. Gissa om jag var stolt när de faktiskt slutade... (och nu är jag helt säker på att jag har berättat det här förut)
Anyway... stan var liten och mysig och vi fick se flamingos, en fotbollsmatch och vacker utsikt. Och jag minns nu varför jag inte har skrivit innan. Jag hade inte alla bilderna, och vissa här är ju ovärderliga...
Valladolid
En stad jag knappt minns namnet på eller om jag har berättat om den förut. Men jag minns de öde gatorna. Jag minns fruktsalladen i panik inför att hinna med frukost innan Chichén Itzá. Jag minns hur vi satt i en evighet på en restaurang och väntade på växel på notan medan servitrisen sprang runt till alla andra restauranger på gatan i den eviga jakten på kontanter. Jag minns pastan på den lilla italienska restaurangen med de levande ljusen och det piskande regnet och åskan utanför fönstren. Jag minns den skrikande tv:n som va på dygnet runt. Jag minns det gröna vattnet och de svarta fiskarna och den dyra taxin och frustrationen och bråken. Och jag minns det fina med att vara sams på ett främmande språk utan att egentligen behöva säga någonting. 
Jag gillar deras skyltar! Cenote, souvenirer (tror jag?) och teaterscen. 
Grönt sötvatten och svarta fiskar i en cenote
Cenote
Varför finns det så få synonymer för natur, när jag vill hylla den i varje mening?
Nästa destination: Rio Lagartos. Missa det inte! (Om det nånsin kommer)
Det är visst nån som är tillbaka
Sedan så kan jag inte förstå att jag fortfarande har så mycket kvar från Mexico att berätta. Något jag däremot kan förstå, är att om man har bott på en plats med en sådär 300 soldagar om året så krävs det mycket choklad för att hålla ångan uppe i Borås!
Gnäll
1. Det finns INGEN som bor i Göteborg som skulle kalla det "Götlaborg". Det skriker stockholmare som härmar göteborska om det nåt alldeles förskräckligt! (Och jo, det är något fel med det.)
2. Man flyger inte inrikes sådär med gott samvete. Spelar ingen roll om det är bråttom och i jobb eller billigast, lite ska det ändå kännas i miljö- och frosserinerven. Tacka vet jag folk som faktiskt använder dyra X2000!
Och ja, jag räknar mig glatt som göteborgare i alla möjliga tillfällen. Och aldrig som boråsare hur mycket jag än bor där.
Chichén Itzá
Tidigt morgonen därpå tog vi bussen till Chichen Itza. Det är en stor lämning från Mayaindianerna som är rätt så känd.
Det var en äckligt varm dag. Vi hade blivit varnade om hur mycket folk det skulle vara, så därför försökte vi komma iväg tidigt. Men vi somnade på bussen och åkte 5 km för långt... Det var iaf nästan inga andra där, allt i influensaRYKTETs spår.
Bollplan. Kaptenen i antingen det vinnande eller förlorande laget (härom tvistar de lärde) blev offrad till gudarna. Men det var en stor ära det, så ingen skada skedd...
Valentin kände ett behov efter större hatt och köpte en billigt av en desperat försäljare...
Vackert
Intressant, men mindre trevligt. På denna platån la de sina döda fiender för att avskräcka andra. Döskallar i långa rader...
Eftersom det inte var så mycket folk där så flöt allting på väldigt smidigt och vi var tillbaka i Valladolid vid lunchtid och hann se den staden också. Stoltheten är några cenotes, som kommer i nästa inlägg...
Den sista resan
Nu tar vi ett stort steg tillbaka i tiden, så ska jag berätta och visa lite bilder från Yucatán! Kommer själv knappt ihåg vart jag var, så det blir både en tidsresa och en känslomässig resa...
Den andra juni tog jag och Valentin flyget till Cancún. Det var svårt att ladda om, jag hade sovit i Valentins hus, på soffan och sällan haft en sekund för mig själv, vilket gjorde att åka iväg till party och att dela rum med Valentin kändes.... en aning onödigt. Men vi synkade ju överraskande bra när vi var ute och reste så det gick rätt snabbt över, och utbyttes mot pirr i magen över att åka till en av världens mest kända party- och turistorter. 
Jag tränar brillorna, köpte dem på flygplatsen eftersom jag mosade de förra i ryggsäcken under resan innan. 
Valentin läser om hur man är en bra pojkvän, och tycker att han gör allt rätt. (Och det verkar ju faktiskt gå väldigt bra för dem också<3 )
Väl framme i Cancún så var det inte så värst paradisaktigt. Vi hade ju sett bättre om man säger så... grå himmel och man såg aldrig havet för alla hotellen. Vi tog en lokalbuss till hotellarean för att kolla läget, men gick aldrig av utan fortsatte runt ändhållplatsen och tillbaks igen. Vi spanade efter coola hotell och spännande uteställen för kvällen.
Såhär ser det ut. Staden Cancún är inte samma som hotellarean. Det gör att staden faktiskt hade överraskande mycket mexikansk själ, och jag gillade det mer än jag hade trott. Antalet barer var det inget fel på, men antalet gäster. Det var sorgligt att se alla tomma barer och alla inkastare med desperation i blicken när man gick förbi. Detta var naturligtvis till viss del lågkonjunkturens fel, men allra mest influensan. Hade hört innan att många turister hade avbokat sina hotellbokningar och vi hade ju även sett tidigare att det saknades gäster på turistorterna. Jag var och är fortfarande så arg på Mexicos (f.d.) regering som har gjort så mot sitt land! Dock fick vi en rolig stund på Mr Frog eller vad det hette...
Först ett mat- och drinkstopp. 2 för 1 och inte samma smak ger... många drinkar. Här träffade vi även på Rachel från England som vi innan hade träffat i Creel, på helt andra sidan landet. Ok för backpacking-rutter men vad är oddsen...? Riktigt kul iaf! 
Valentin med stora, goda drinkar på en nattklubb som säkert är jätteskoj när där är fler än en amerikansk skolklass.
Gillar meddelanden i taket! Efter ett tag fick vi ändå lust att gå vidare, det får man ju ibland. Vi gick skitlångt för att komma till ett barområde vi hade sett från bussen. Väl där var det öppet, men helt tomt och öde. Vi gick tillbaka. Det var stängt. Det sög!!! Ja snackade till mig nåt gratis käk från amerikaner innan vi hoppa på bussen tillbaks till centrum. Alldeles för... laddade för att sova försökte vi vara ute, men tillslut gick vi till hostelet och sov. Sjukt störande att en trevlig kväll avslutades så fort, och rent smärtsamt dagen efter.
Efter Cancún blev det till att åka båt ut till ön Isla Mujeres. Det var med höga förväntningar för jag hade sett paradiset framför mig. Fast har man liksom redan sett det i olika tappningar under de senaste månaderna är man svårimponerad. Detta var dock helt ok!!
Bara vanligt vatten!
Norra stranden. I like it!
Pacifico is the shit...
Efter stranden hyrde vi en golfbil och tog ett varv runt ön. Tog lagom lång tid och var himla skoj. Bland annat besökte vi ett sköldpaddsreservat eller vad det kan heta, och en park med lite apor och sånt.
Maxence
Jag gillar deras vägskyltar! Himlen ser dock lite oroande ut...
Men vackert är det ändå... 
Jag saknar den hatten, och T-shirten, och fotlänken.... 
fossiler
Ser ni Frankrike? Inte jag heller... Men vi försökte iallafall. Sedan var det dags att lämna tillbaka golfbilen och ta båten tillbaka till fastlandet.
Söderut
Planen var att gå på NK-rea idag. Fast blir nog Botaniska iallafall, kändes smidigare, billigare och liksom... mer angeläget.
På fredag blir det PS-musikalen med halva släkten. Sedan kanske jag åker hem på lördag, åtminstone om det verkar hända nåt kul runt gbg. Blir det roligare i Varberg stannar jag väl där. Så kom gärna med förslag! =)
På begäran...
Sedan jag kom hem har jag spenderat mycket tid hos mormor i Hunnestad. Det har varit en tid av eftertanke och pratstunder, av trädgårdsskötsel och nybakat bröd. Om att se det goda i livet, just när det verkar svårt. Om att se framåt, med återhållsamhet. Blott en dag, ett ögonblick i sänder.
Mormor vid Trönningenäs nyrenoverade kvarn
Men saknaden har trots allt präglats av befrielse och tacksamhet, och därför är detta inlägg bara sorgset men inte negativt. För även om vi inte vet vad som händer efter döden, dyker det med jämna mellanrum upp saker i livet som får mig att förstå att människor tror på Gud. Vattenfallet Tamul var ett sådant.
Kan verka ytligt i sammanhanget, men få saker får oss att se på världen så ödmjukt som ett stycke mäktig natur.
Ett annat var att igår höra Tommy Körberg ta ton på en mysig restaurang vid havet. Att komma hem och finna en nystruken kjol i sitt rum (dock med katt på, men var för sig är de små under). När man borde klippa gräset men regnet öser ner. Det får mig inte att tro själv, men att förstå. För att inte tala om vänner som vill plocka blåbär i samma regn!
Tåget och Creel
Vi tog iallafall tåget från Los Mochis (ungefär där vi gick av färjan) till en by uppe i bergen, Creel. Tåget går emellan Stilla havs-kusten till en större stad ute i öknen i norra Mexico, Chihuahua. Men som sagt så hoppade vi av ungefär halvvägs i Creel.
Mycket vacker natur på vägen...
...och ingenjörskonst
Indianskor och deras barn försökte sälja saker på vägen... sådana här kläder har kvinnorna och flickorna på sig hela tiden, är det inte underbart =)
Grotta med indianer...
Indianby
Utsiktsplats
Försöker sätta upp tältet
Det gick sådär. Var ett mycket ofullständigt och skevt tält som kom på plats, men det hade gått utmärkt att sova i. Om det inte var för att det sjukt kallt på natten!! Creel ligger många meter över havet, ute i öknen, och när solen går ner glömmer man att den någonsin varit där...
Åt en mycket god och varm middag, med Pacifico till såklart, för att ladda lite värme innan natten. Mycket gott med mat som serveras i en riktig stekpanna.
Hur hamnade en svensk skogssjö i Mexico? Vi hade tänkt åka dit och tälta, men det blev istället bara en tältnatt till, vid några underbara varma källor:
Det var dock långt att gå, och mycket att bära!
Men såå värt det...
De hade byggt pooler för att samla upp vattnet som rann längs berget, så både vattnet och värmen var helt naturliga. Ca 35 grader i vattnet =)
Sjysst utsikt från "poolen"!
Mys mys!!
Sedan blev det buss till Chihuahua... Ciao!
Lindome
Bloggen är inte slut. Finns massa bilder kvar att visa och berätta om.
La Paz
En bit av Baja California-resan igen. Efter Los Cabos i söder åkte vi en bit norrut igen till La Paz, för att därifrån ta färjan över till fastlandet. 
Kortspel och drinkar på terass med denna utsikt:
På kvällen tog vi färjan till Los Mochis. Segt som sjutton, men hade min sovsäck så somnade på en soffa. 
Ser ju väldigt glad ut för att ha 7 timmar på en färja mitt i natten framför mig...
Gryningen
Från Los Mochis, en av de fulaste ställena i världen, skit att jag inte tog kort på det, tog vi det berömda tåget till Creel. Bilder kommer som vanligt.... senare.
